Manne Nilsson

Nu har vi drivit Haglunds Gård i lite mer än 1,5 år och på semestern finns det ju tid för reflektion och eftertanke. Vad vi har ångat på! Vi sätter ganska tydliga mål för att alla ska veta vart vi ska och det är viktigt när vi är så många som är med och bidrar. Nu har vi snart nått vår första milstolpe.

Vårt övergripande mål var att etablera bred djurhållning så snart det bara gick och för att alla skulle ha samma mål kvantifierade vi djuren. Vi bestämde att vi skulle ha 120 höns, 30 grisar, 40 tjurar, 10 kalkoner och 30 får. Vi bestämde även att vi skulle ge oss på avel på grisar och får men inte föda upp egna nötkreatur. Nu är vi där mer eller mindre!

Som i vilket annat projekt som helst går man in med en himla massa energi och efter det kommer en fas när man inser att det här kommer ta tid och så sänker man huvudet och jobbar på. Jag ska inte säga att vi är ur fas 2 ännu men vi börjar se slutet. När projektet sedan är klart och man genomfört det man tänkt sig övergår det till förvaltning. Vi har infört den djurhållning vi ville men vi jobbar inte optimalt med den överallt. Vi behöver rationalisera tungjobbade moment och effektivisera så att vi inte jobbar så hårt (rent fysiskt) så att vi sliter ut oss. Vatten är tungt och foder är tungt så sådan hantering måste förbättras.

Men nu var ju det här ett inlägg om reflektion och då finns det en person som hjälpt oss så enormt mycket och som vi aldrig ens träffat, Manne Nilsson. Han byggde under tidigt 20-tal en ladugård med tillhörande stall och loge. Och han byggde STORT. Uthuset är byggt i U-formation och 100 år gammalt så det ser inte så speciellt ut för ett otränat öga men han byggde högt och han byggde brett.

Manne hade grustäkt i Åsen och egen smedja så kanske är det sidointäkter därifrån som finansierat detta bygge som 1920 måste ha varit ett ’vräkbygge’. Mannes gård, Nils Ols, köptes in på mitten av 90-talet och blev då en del av Hagalunds Gård. Utan den pusselbiten hade vi aldrig kunnat dra igång djurhållningen i så här lagom takt. Mannes 100 åriga hus klarar idag att Valle kan mocka med sin takmonterade kran eller att Deutzen kan köra foder där inne.

Vår strategi är att förädla till slutkund och vi vill helst undvika att skicka djur med slaktbilen som går in i den storskaliga köttproduktionen. Vi vill därför inte växa med produktionen snabbare än vi har kundunderlag och om vi inte haft Mannes hus att tillgå hade vi blivit tvungna att starta med en tung och dyr investering där vi fått lov att bygga ett nytt djurstall. Då hade vi även blivit tvungna att bygga stort för att det skulle hålla för framtiden och så hade vi haft mer produktionskapacitet än kundefterfrågan.

Tack Manne för att du gett 3 ’tokig fruntimmer’ denna chans. Och förlåt för att vi stallat tjurarna i logen. Jag har förstått att du hade täcke på korna i ladugården för att du var rädd att de skulle frysa men 100 år senare har utvecklingen kommit fram till att lösdrift är ett bra stallningssätt för nötkreatur.