Att älska marken man går på

Sitter på tåget försjunken i mig själv och funderar över tillvaron. Vad är det vi drar igång egentligen? Vi är vana att leva vårt liv i högt tempo men just nu är det tornado på alla fronter. 2019 närmar sig med stormsteg och vi ska få klart på övertaget av gården, mamma och pappa flyttar i helgen och nästa veckan ska vi börja renovera stora huset. Och så ska vi ju bli företagare mitt i allt detta. Man kan ju läsa sig till att de första åren är intensiva… det börjar vi känna av.

Vi är ett rätt udda team har vi insett och kanske mer udda än vi först trodde. Inte många tar över en gård idag och bestämmer sig för att nu kör vi järnet. I vårt fall är vi tre systrar med respektive som säger att nu kör vi fullt ös, hur blev det så? Och hur lyckades vi överföra känslan på tre älskade män som nu står vid vår sida och också säger kör bara kör?

På något smygigt vis under vår uppväxt lärde vi oss älska platsen vi växte upp på, ja bokstavligt talat marken vi går på och det är ingen svag kärlek. Vi släpper inte taget om de där små åkerlapparna och träden som står i skogen som lämnats över inom familjen i så många år från generation till generation. Vår gård har inte sålts sedan laga skifte och den reformen genomfördes tidigt 1800-tal. Och nu är det vår tur att förvalta den!

Det ska bli så galet kul (och läskigt) att se om det här håller. Finns det en marknad för våra idéer och uppslag och kan vi driva Hagalunds Gård vidare utan att behöva expandera produktionen till flera hundra hektar mark eller flera hundra djurenheter? Vi vill inte bli produktionsvärldsmästare utan vi vill bli kundvärldsmästare! Det ska bli så kul att se om Hagalunds Gård, sex generationer senare, kan leverera det en konsument på 2010-talet efterfrågar.