Att sitta fint i leran
Vi börjar men en uppdatering om hur det går med skörden… det går lite trögt är känslan. Vi har i och för sig inte så mkt kvar men det regnar typ en skvätt varje dag så det är små fönster när tröskan kan rulla. Sedan var det ju det där med att rulla… vi har kört sönder tröskan också. Lamellerna till kopplingen är slut och vi har beställt nya som kommer i veckan. Vi kör den ändå men att köra med dåliga lameller betyder att så fort det går tungt slutar den driva… tungt går det om det blir uppförsbacke eller om det är surt och smetigt i backen. Gissa om båda de där sakerna förekommer 🙈 Som botemedel, ja eller lindring kanske jag ska skriva så fyller vi bara tanken på tröskan till hälften. Då slipper den bära full vikt men istället får man åka och tömma i kärran som en tok hela tiden.
Lera är även ett ledord för grishagen nu för tiden. Vi har ett par ’kollektivstövlar’ där uppe som egentligen är Annickas men som alla använder. De har höga skaft och sitter ganska tight på foten och det behövs när man går in i hagen. Man sjunker ner 20-30 cm i leran så fort man kliver in och då gäller det att stöveln följer med foten upp i nästa steg. Självklart är det som allra geggigast precis vid grinden där man ska gå in och torrt längre in i hagen men man kan ju inte flyga dit.
För ett par dagar sedan, när jag skulle fodra grisarna, skulle jag gena 2 steg på det geggigaste stället tänkte jag. Grisarna är alltid så uppspelta när de ska få mat så det är en fördel om man hinner få ut lite foder innan alla grisarna står runt benen på en och puttar. Därav min tanke att gena. Jag tog ett stort kliv men högerfoten och ännu ett stort kliv med vänsterfoten. Sedan sitter ja fast. Tokfast. Jag balanserar med foderhinken i en hand och så försöker jag dra loss stöveln med vänsterhanden. Grisarna hinner på bara några sekunder fram till mig och först är de bara nyfikna men ganska snabbt blir de otåliga över att maten aldrig serveras. Jag står där och rycker som en tok för att få loss fötterna och då hoppar en stor galt upp med frambenen på min höft för han vill försöka få ner trynet i foderhinken. Jag vet inte vad han väger men det är nog med marginal över 150 kg så det känns när han hänger på en. Jag kämpar vidare med att försöka rycka loss stöveln men 15 sekunder senare kommer ännu en gris och börjar putta med trynet på mig i knävecken. Ja flyger baklänges i leran och foderhinken flyger upp i luften så det stänker krossat korn överallt. Leran splashar åt alla håll när jag dunsar ner och för 1 sekund blir grisarna rädda över vad som hänt men sedan ser de maten som nu ligger överallt runt om mig. Plötsligt har jag 24 grisar all over me och fötterna sitter fortfarande fast men nu har jag ju två händer fria att dra med så till sist kommer jag loss och ingen gris gjorde illa mig heller även om jag trodde när jag satt där att nu blir jag nog trampad på.
Så här ser man ut när man suttit i lera. Gissa om jag luktade skunk…
Alltid när man jobbar bland grisarna så har man dem med runt benen som en flock hundar.
Sedan har vi investerat i en egen rundbalspress som kommer på lastbil på tisdag. En egen press har stått högt upp på önskelistan hela sommaren. Vi gör en Gert Fylking och säger ÄNTLIGEN! Det är visserligen en gammal press så man får leva med risken att den kan gå sönder men SÅ skönt att vi kan styra själva när vi ska bunta. Att ta in foder är också väldigt väderberoende så när det är bra förutsättningar kör alla andra också foder och då känns det fint att vi nu har en egen… och en egen plastare 💪
Här är vår nya ’kollega’ i maskinparken.
Nu är det dags att kliva ur sängen och sparka igång den här söndagen… det ska plöjas, köras kärror och skötas djur. På eftermiddagen ska våra andelsägare få veckans leverans av ägg.
Jag och Wille på väg hem med ännu ett lass till torken.